Det svenska presstödet har nu fått EU-kommissionens godkännande. Det har skett efter fyra års förhandlingar!
Alliansregeringen hävdade för några år sedan att EU-regler tvingade Sverige att avskaffa presstödet. Sedan svängde man 2008 och har sedan dess arbetat för vad de kallar en marginell förändring.
Bonniers och andra som arbetat för att ta bort presstödet har nu fått svart på vitt: presstöd är förenligt med konkurrensrätten och andra EU-regler. Det svenska presstödet har kommit för att stanna även om utformningen kan och bör anpassas till verkligheten.
Intressant? Politometern
Andra bloggare om presstöd
För övrigt kan noteras att Förbifart Stockholm kan skjutas på framtiden. De rödgrönas överenskommelse om en folkomröstning, som Peter Andersson skriver om, hotar förbifartens nödvändiga genomförande. Det hävdar Christer Jansson, VD Fastighetsägarna i en Brännpunktsartikel idag.
onsdag 21 juli 2010
torsdag 8 juli 2010
Kvinnliga partiledare – modiga ”offer”?
Mona Sahlin och Maud Olofsson är Sveriges enda kvinnliga partiledare. Maria Wetterstrand har en nästan motsvarande roll, men delar den med Peter Eriksson.
Maud och Mona är av och till föremål för otrolig ryktesspridning, i lönndom som i full öppenhet. Deras politiska framträdanden kombineras också ofta med uppgifter om klädsel och sitt sätt att röra sig och som männen i motsvarande position inte får leva med. Eller utsättas för.
Det handlar ju om två kvinnor, som leder varsitt folkrörelseparti. De har alltså makt och vågar också tala om att de eftersträvar makt, för att kunna förändra och utveckla samhället. De tvekar inte heller att ta diskussioner i frågor som också utmanar maktstrukturerna, inte bara i samhället i stort, utan också inom respektive parti. För detta skall de båda ha all heder av. Jag delar inte Monas uppfattningar i de flesta frågorna. Ja inte heller alltid det som Maud förfäktar och driver med sitt personligt starka engagemang. Men jag imponeras av deras personliga engagemang och driv i det de säger sig vilja uträtta.
Maud och Mona är starka, kvinnliga partiledare. Det betyder att de blir utsatta för en granskning av såväl politiker som media. De är inga offer, som t.ex. Margareta Winberg, skriver i Expressen om Mona Sahlin. Ann-Britt Grünewald skriver i Aftonbladet att ”därför kan S-männen inte acceptera Mona”. Det Ann-Britt inte skriver är att Mona är från Stockholms-området och dessutom den förste S-ledaren som öppet vågar tala om inför ett val att socialdemokratin inte kan regera ensamma utan en koalitionsregering med två andra partier ska bildas om hon vinner valet. Det sistnämnda beskriver Margareta W som ett tecken på Monas modighet som partiledare för (S).
Lotta Gröning skriver i Expressen att ”Försvaret bidrar till att försvaga Mona & Maud” men att ”Det är uppenbarligen också mer okej att ha en slaskigare attityd mot kvinnor.” I samma tidning skriver Marie Söderqvist att ”Monas problem är att hon inte får folkets förtroende” och hon anser att det inte finns några gemensamma mosa Mona, Maud och Maria-kampanjer”. Hon har säkert rätt i detta med ”gemensamma” men att det finns regelrätta kampanjer mot de tre kvinnorna är det inte svårt att bli övertygad om. Men kampanjerna är inte gemensamma.
Maud Olofsson talade i Almedalen igår kväll. Det var mycket ”jag, regeringen och Alliansen” och inte lika mycket ”vi” och ”Centerpartiet”. Inget som stack ut, möjligen den lågmälda outtalade kritiken mot statsministern om behovet av sänkta skatter som han stängde dörren för i sitt Almedalstal. Maud framförde sitt budskap med som vanligt starkt personligt engagemang. Det ingav säkert mod och entusiasm hos närvarande centeraktiva. Men det behövs mer av den varan för att lyfta partiet i de val som stundar om drygt 70 dagar.
Ikväll talar Mona Sahlin i Almedalen. Hon kommer säkert att göra ett starkt personligt framträdande. Om det bär ända fram och lyfter socialdemokratin återstår att se. Men en rödgrön regering tror jag inte Sverige får uppleva efter valen den 19 september.
Intressant? Politometern,
DN, Expressen, Expressen
För övrigt synes det finnas minst två versioner av varför Sven Otto Littorin avgick som arbetsmarknadsminister; hans egen och Aftonbladets. Den sistnämndas version kommer inte att publiceras, åtminstone inte i Aftonbladet enligt Lena Melin. Avgången har också kommenterats av fd PO.
Maud och Mona är av och till föremål för otrolig ryktesspridning, i lönndom som i full öppenhet. Deras politiska framträdanden kombineras också ofta med uppgifter om klädsel och sitt sätt att röra sig och som männen i motsvarande position inte får leva med. Eller utsättas för.
Det handlar ju om två kvinnor, som leder varsitt folkrörelseparti. De har alltså makt och vågar också tala om att de eftersträvar makt, för att kunna förändra och utveckla samhället. De tvekar inte heller att ta diskussioner i frågor som också utmanar maktstrukturerna, inte bara i samhället i stort, utan också inom respektive parti. För detta skall de båda ha all heder av. Jag delar inte Monas uppfattningar i de flesta frågorna. Ja inte heller alltid det som Maud förfäktar och driver med sitt personligt starka engagemang. Men jag imponeras av deras personliga engagemang och driv i det de säger sig vilja uträtta.
Maud och Mona är starka, kvinnliga partiledare. Det betyder att de blir utsatta för en granskning av såväl politiker som media. De är inga offer, som t.ex. Margareta Winberg, skriver i Expressen om Mona Sahlin. Ann-Britt Grünewald skriver i Aftonbladet att ”därför kan S-männen inte acceptera Mona”. Det Ann-Britt inte skriver är att Mona är från Stockholms-området och dessutom den förste S-ledaren som öppet vågar tala om inför ett val att socialdemokratin inte kan regera ensamma utan en koalitionsregering med två andra partier ska bildas om hon vinner valet. Det sistnämnda beskriver Margareta W som ett tecken på Monas modighet som partiledare för (S).
Lotta Gröning skriver i Expressen att ”Försvaret bidrar till att försvaga Mona & Maud” men att ”Det är uppenbarligen också mer okej att ha en slaskigare attityd mot kvinnor.” I samma tidning skriver Marie Söderqvist att ”Monas problem är att hon inte får folkets förtroende” och hon anser att det inte finns några gemensamma mosa Mona, Maud och Maria-kampanjer”. Hon har säkert rätt i detta med ”gemensamma” men att det finns regelrätta kampanjer mot de tre kvinnorna är det inte svårt att bli övertygad om. Men kampanjerna är inte gemensamma.
Maud Olofsson talade i Almedalen igår kväll. Det var mycket ”jag, regeringen och Alliansen” och inte lika mycket ”vi” och ”Centerpartiet”. Inget som stack ut, möjligen den lågmälda outtalade kritiken mot statsministern om behovet av sänkta skatter som han stängde dörren för i sitt Almedalstal. Maud framförde sitt budskap med som vanligt starkt personligt engagemang. Det ingav säkert mod och entusiasm hos närvarande centeraktiva. Men det behövs mer av den varan för att lyfta partiet i de val som stundar om drygt 70 dagar.
Ikväll talar Mona Sahlin i Almedalen. Hon kommer säkert att göra ett starkt personligt framträdande. Om det bär ända fram och lyfter socialdemokratin återstår att se. Men en rödgrön regering tror jag inte Sverige får uppleva efter valen den 19 september.
Intressant? Politometern,
DN, Expressen, Expressen
För övrigt synes det finnas minst två versioner av varför Sven Otto Littorin avgick som arbetsmarknadsminister; hans egen och Aftonbladets. Den sistnämndas version kommer inte att publiceras, åtminstone inte i Aftonbladet enligt Lena Melin. Avgången har också kommenterats av fd PO.
tisdag 6 juli 2010
Sänkt rösträttsålder - ökat inflytande för unga?
De enda två begränsningarna som finns av rösträtten i Sverige är kravet på medborgarskap och att vara minst 18 år. Och om just rösträttsåldern handlade ett seminarium jag bevistat idag under Almedalsveckan. 16 år gäller t.ex. Österrike och Brasilien.
Argument för att sänka? Valdeltagandet och rättvisa mellan generationer. Valdeltagande har sjunkit i de lägre åldrarna senast valen. Samtidigt kommer de äldres andel av befolkningen att öka framöver. Frågan om sänkt rösträttsålder handlar alltså om att jämna ut makten mellan generationerna.
Och det är inte bara i Sverige som frågan nu återigen diskuteras. Också i Europarådets parlamentariska församling finns förslag om att förorda en sänkt rösträttsålder. I höst kommer den frågan att behandlas i det utskott som leds av den svenske socialdemokraten Björn von Sydow.
Jag tycker det vore värt att pröva en sänkt rösträttsålder i Sverige. Det kanske inte heller är nödvändigt med en och samma rösträttsålder för samtliga tre valen. Vi har ju gett icke-medborgare rätten att rösta i kommun- och landstingsvalen men inte i riksdagsvalen. På samma sätt kan väl en sänkt rösträttsålder i kommun- och landstingsvalen också motiveras? I valen till exempelvis Svenska kyrkan får alla medlemmar från och med 16 år rösta.
I många kommuner pågår olika verksamheter som syftar till att öka ungdomars inflytande. Det är bra. Helt klart måste ungdomars inflytande ökas än mer.Och detta måste också slå igenom att kunna få vara med och utse de som ska representera folket i t.ex. landets kommuner.
Intressant? Politometern,
DN, Svd,
För övrigt kan noteras det rykte som nu rullar över Sverige om att Centerledaren Maud Olofsson ska lämna ledarskapet om centerpartiet får ett dåligt valresultat. "Desperat försök att flytta fokus från Sahlins förtroendekris" kallar Per Ankersjö detta felaktiga rykte. Andreas Carlgren, Sveriges nuvarande miljöminister, sägs vara Olofssons kandidat som sin efterträdare men det dementerar han själv.
Argument för att sänka? Valdeltagandet och rättvisa mellan generationer. Valdeltagande har sjunkit i de lägre åldrarna senast valen. Samtidigt kommer de äldres andel av befolkningen att öka framöver. Frågan om sänkt rösträttsålder handlar alltså om att jämna ut makten mellan generationerna.
Och det är inte bara i Sverige som frågan nu återigen diskuteras. Också i Europarådets parlamentariska församling finns förslag om att förorda en sänkt rösträttsålder. I höst kommer den frågan att behandlas i det utskott som leds av den svenske socialdemokraten Björn von Sydow.
Jag tycker det vore värt att pröva en sänkt rösträttsålder i Sverige. Det kanske inte heller är nödvändigt med en och samma rösträttsålder för samtliga tre valen. Vi har ju gett icke-medborgare rätten att rösta i kommun- och landstingsvalen men inte i riksdagsvalen. På samma sätt kan väl en sänkt rösträttsålder i kommun- och landstingsvalen också motiveras? I valen till exempelvis Svenska kyrkan får alla medlemmar från och med 16 år rösta.
I många kommuner pågår olika verksamheter som syftar till att öka ungdomars inflytande. Det är bra. Helt klart måste ungdomars inflytande ökas än mer.Och detta måste också slå igenom att kunna få vara med och utse de som ska representera folket i t.ex. landets kommuner.
Intressant? Politometern,
DN, Svd,
För övrigt kan noteras det rykte som nu rullar över Sverige om att Centerledaren Maud Olofsson ska lämna ledarskapet om centerpartiet får ett dåligt valresultat. "Desperat försök att flytta fokus från Sahlins förtroendekris" kallar Per Ankersjö detta felaktiga rykte. Andreas Carlgren, Sveriges nuvarande miljöminister, sägs vara Olofssons kandidat som sin efterträdare men det dementerar han själv.
söndag 4 juli 2010
Samhällsbärande - allmänintresset ljuger inte?
"I valet 2010 söker Moderaterna stöd för att vara denna allmänintressets företrädare i svensk politik." Så formulerar Fredrik Reinfledt slutmeningen i sin artikel som publiceras idag på DN Debatt.
Reinfeldts artikel och bevisföring för att (M) numera inte står för ett särintresse, men väl (S), är lite väl tunn i mitt tycke. Visst är det bra att resa mycket, träffa många människor, delta i många samtal osv. Kort sagt röra sig ute i de olika verkligheter som utgör olika människors vardag. Det behöver ju inte per definition betyda att man positionerat om sig från ett högerparti till ett parti med stark mittenposition? Det handlar ju om hur man tagit till sig det man varit med om. Och det ska naturligtvis sägas att det tycks som om alla dessa resor och besök gjort märkbara avtryck hos (M).
Men lyser det ändå inte lite självgodhet över artikeln och budskapet? Ungefär som att vi moderater har gjort en resa och förändrats som parti från att ha varit de välbeställdas parti till att bli ett parti för hela folket. Jovisst, men kanske Reinfeldt har skäl att visa detta eftersom resan med de nya moderaterna tycks ge resultat i opinionen?
Opinionssiffrorna talar dock sitt tydliga språk; moderaterna har idag en legitimitet hos stora väljargrupper som partiet inte tidigare haft någon motsvarighet till. Folkpartiet på Bertil Ohlins tid? Centerpartiet under Gunnar Hedlund och Torbjörn Fälldins första tid? Frågan är om inte historien går igen..... Hur ser opinionsläget ut om säg tolv år?
Hur ser moderatledaren på den situation som kan bli en riktig rysare i höstens riksdagsval: (M) blir största parti, (KD) åker ur riksdagen (ja hur går det för Centerpartiet ?) och de rödgröna vinner regeringsmakten. Är det viktigare att vara störst än att fortsätta regera?
De rödgrönas senaste löfte att "alltid kommer vi att bjuda mera än alliansregeringen" är ju ett tecken på desperation hos de rödgröna och den rödgröna politikens förfall. Var finns seriositeten?
Idag ska Fredrik Reinfeldt tala i Almedalen. Det är för mycket begärt att redan då tar sig an min fundering här ovan men det vore bra om han gav till utryck något om vad som just är viktigast för ett samhällsbärande parti; regeringsmakt för fortsätt förändring eller att bli större och större men inte tillräckligt stort för att klara egen majoritet.
Ja veckan som kommer blir alltså högintressnat med alla partiledare på plats i Almedalen. Och ett fullspäckat program med över 1000-talet officiella arrangemang.
Intressant? Politometern, Politikerbloggen,
Peter Andersson, Mats Engström, Dick Erixon, Lotta Olsson, Kent Persson, Meeri Wasberg,
Aftonbladet,DN, DN 2, Expressen, Svd,
Reinfeldts artikel och bevisföring för att (M) numera inte står för ett särintresse, men väl (S), är lite väl tunn i mitt tycke. Visst är det bra att resa mycket, träffa många människor, delta i många samtal osv. Kort sagt röra sig ute i de olika verkligheter som utgör olika människors vardag. Det behöver ju inte per definition betyda att man positionerat om sig från ett högerparti till ett parti med stark mittenposition? Det handlar ju om hur man tagit till sig det man varit med om. Och det ska naturligtvis sägas att det tycks som om alla dessa resor och besök gjort märkbara avtryck hos (M).
Men lyser det ändå inte lite självgodhet över artikeln och budskapet? Ungefär som att vi moderater har gjort en resa och förändrats som parti från att ha varit de välbeställdas parti till att bli ett parti för hela folket. Jovisst, men kanske Reinfeldt har skäl att visa detta eftersom resan med de nya moderaterna tycks ge resultat i opinionen?
Opinionssiffrorna talar dock sitt tydliga språk; moderaterna har idag en legitimitet hos stora väljargrupper som partiet inte tidigare haft någon motsvarighet till. Folkpartiet på Bertil Ohlins tid? Centerpartiet under Gunnar Hedlund och Torbjörn Fälldins första tid? Frågan är om inte historien går igen..... Hur ser opinionsläget ut om säg tolv år?
Hur ser moderatledaren på den situation som kan bli en riktig rysare i höstens riksdagsval: (M) blir största parti, (KD) åker ur riksdagen (ja hur går det för Centerpartiet ?) och de rödgröna vinner regeringsmakten. Är det viktigare att vara störst än att fortsätta regera?
De rödgrönas senaste löfte att "alltid kommer vi att bjuda mera än alliansregeringen" är ju ett tecken på desperation hos de rödgröna och den rödgröna politikens förfall. Var finns seriositeten?
Idag ska Fredrik Reinfeldt tala i Almedalen. Det är för mycket begärt att redan då tar sig an min fundering här ovan men det vore bra om han gav till utryck något om vad som just är viktigast för ett samhällsbärande parti; regeringsmakt för fortsätt förändring eller att bli större och större men inte tillräckligt stort för att klara egen majoritet.
Ja veckan som kommer blir alltså högintressnat med alla partiledare på plats i Almedalen. Och ett fullspäckat program med över 1000-talet officiella arrangemang.
Intressant? Politometern, Politikerbloggen,
Peter Andersson, Mats Engström, Dick Erixon, Lotta Olsson, Kent Persson, Meeri Wasberg,
Aftonbladet,DN, DN 2, Expressen, Svd,
lördag 3 juli 2010
Klarar vi finanskrisen utan samarbete?
Finanskrisen har lett till många och svårhanterade utmaningar för många regeringar. Mest har rubrikerna kanske handlat om Grekland, men även andra EU-stater har stora utmaningar som måste hanteras. Genom egna beslut och eller i samarbete med övriga EU-medlemmar.
Förståelsen för att det behövs både gas och broms när krisen finns är inte alltid så stor. Men åtgärder är nödvändiga för att länder tillsammans ska så snabbt som möjligt komma ur krisen.
"Krisen har också fått oss att inse hur pass beroende staterna faktiskt är av varandra" säger professor Henry Montgomery, Stockholms universitet.
Det känns som att han med den meningen träffar rätt. Det står väl nästan som en självklarhet att Sverige nu är för litet för att kunna hantera krisen. Samtidigt kan en felaktig nationell politik förstora krisen och göra en än djupare. Men alliansregeringens politik har gjort att vi klarat oss mycket bra, i jämförelse med många andra länder. Det har ju också externa granskningar visat. Lyssnar man dock på oppositionen så tycks Sverige närma sig ruinens brant, helt felaktigt.
Intressant?
Andra bloggare om krisen, samarbete och de rödgrönas politik; Mats Engström, Jerker Nilsson,
DN, Svd,
Förståelsen för att det behövs både gas och broms när krisen finns är inte alltid så stor. Men åtgärder är nödvändiga för att länder tillsammans ska så snabbt som möjligt komma ur krisen.
"Krisen har också fått oss att inse hur pass beroende staterna faktiskt är av varandra" säger professor Henry Montgomery, Stockholms universitet.
Det känns som att han med den meningen träffar rätt. Det står väl nästan som en självklarhet att Sverige nu är för litet för att kunna hantera krisen. Samtidigt kan en felaktig nationell politik förstora krisen och göra en än djupare. Men alliansregeringens politik har gjort att vi klarat oss mycket bra, i jämförelse med många andra länder. Det har ju också externa granskningar visat. Lyssnar man dock på oppositionen så tycks Sverige närma sig ruinens brant, helt felaktigt.
Intressant?
Andra bloggare om krisen, samarbete och de rödgrönas politik; Mats Engström, Jerker Nilsson,
DN, Svd,
fredag 2 juli 2010
President Reinfeldt - reformera riksdagsarbetet
"Fredrick Reinfeldt och andra stats- och premiärministrar spelar en mer central politisk roll i sina respektive hemländer. Beslutsprocesserna har anpassats till EU:s återkommande toppmöten. Regeringscheferna har utrustats med makt och möjlighet att delta i de hemliga förhandlingarna. De har därmed fått en större politisk plattform, också nationellt." Detta skriver Annika Melin, i dagens DN i en signerad ledare om EU-samarbetets utveckling.
Hon fortsätter längre fram : "Det som hänt är delvis nödvändigt. Fredrik Reinfeldt behöver hjälp för att Sverige ska kunna vara en väl fungerande medlem i EU. Men den alltmer presidentlika svenska statsministerns makt skulle behöva balanseras. Riksdagen och EU-nämnden har inte hängt med."
Tidigare svensk inrikespolitik är sedan EU-medlemsskapet inte längre detta. Samspelet med det som händer i världen, EU och Sverige har gjort att det inte längre finns inrikes- eller utrikspolitik i de tidigare klassiska betydelserna.
Detta har inte de politiska partierna uppmärksammat tillräckligt tycker jag. Även om det blivit bra mycket bättre under senare år. Centerpartiet har t.ex. starkt utvecklat sitt internationella samarbetet. Det glädjer mig och många som är engagerade i det europeiska samarbetet på olika plan och i olika fora. Svenska riksdagens arbetsformer har utvecklats med utgångspunkt främst EU-samarbetet, men här finns mycket att göra. Annika konstaterar att "den folkvalda, lagstiftande församlingen borde vara mer än ett transportkompani för statsministern i EU".
Det svenska förenings- och organisationslivet har också tagit till sig EU-medlemskapet som en naturlig och ytterligare arena för lobbying. Några organisationer har gått före och står nu som starka svenska medspelare i det europeiska föreningslivet.
Sammantaget finns det all anledning för det organiserade Sverige att engagera sig mer i EU-samarbetet; här hemma i Sverige som i olika europeiska forum. Och det politiska parti som tar sig an den folkbildande uppgiften om betydelsen av närmare politiskt och ekonomist samarbete i EUropa tror jag kan se framtiden an med tillförsikt. Dagens opinionssiffror blir då med all säkerhet bara "historia".
EU-samarbetet har också skapat ytterligare en politisk arena för den som vill engagera sig i viktiga samhällsfrågor. EU-medlemsskapet har också det stora värdet att internationellt samarbete i dess olika former blir intressant att diskutera också i nationella valrörelser. Dagens DN-artikel av utrikesminister Bildt är bara ett bland flera tecken på detta.
Tack för en bra artikel Annika!
Intressant? Politometern, Europabloggen,
Carl Bildt, Lena Ek, Lena Sommestad,
DN, DN 2, Svd, Svd 2,
För övrigt kan noteras ytterligare en opinionsmätning som visar att alliansen leder. Och det är fortfarande två och en halv månad kvar till valen. Spännande så det förslår.
Hon fortsätter längre fram : "Det som hänt är delvis nödvändigt. Fredrik Reinfeldt behöver hjälp för att Sverige ska kunna vara en väl fungerande medlem i EU. Men den alltmer presidentlika svenska statsministerns makt skulle behöva balanseras. Riksdagen och EU-nämnden har inte hängt med."
Tidigare svensk inrikespolitik är sedan EU-medlemsskapet inte längre detta. Samspelet med det som händer i världen, EU och Sverige har gjort att det inte längre finns inrikes- eller utrikspolitik i de tidigare klassiska betydelserna.
Detta har inte de politiska partierna uppmärksammat tillräckligt tycker jag. Även om det blivit bra mycket bättre under senare år. Centerpartiet har t.ex. starkt utvecklat sitt internationella samarbetet. Det glädjer mig och många som är engagerade i det europeiska samarbetet på olika plan och i olika fora. Svenska riksdagens arbetsformer har utvecklats med utgångspunkt främst EU-samarbetet, men här finns mycket att göra. Annika konstaterar att "den folkvalda, lagstiftande församlingen borde vara mer än ett transportkompani för statsministern i EU".
Det svenska förenings- och organisationslivet har också tagit till sig EU-medlemskapet som en naturlig och ytterligare arena för lobbying. Några organisationer har gått före och står nu som starka svenska medspelare i det europeiska föreningslivet.
Sammantaget finns det all anledning för det organiserade Sverige att engagera sig mer i EU-samarbetet; här hemma i Sverige som i olika europeiska forum. Och det politiska parti som tar sig an den folkbildande uppgiften om betydelsen av närmare politiskt och ekonomist samarbete i EUropa tror jag kan se framtiden an med tillförsikt. Dagens opinionssiffror blir då med all säkerhet bara "historia".
EU-samarbetet har också skapat ytterligare en politisk arena för den som vill engagera sig i viktiga samhällsfrågor. EU-medlemsskapet har också det stora värdet att internationellt samarbete i dess olika former blir intressant att diskutera också i nationella valrörelser. Dagens DN-artikel av utrikesminister Bildt är bara ett bland flera tecken på detta.
Tack för en bra artikel Annika!
Intressant? Politometern, Europabloggen,
Carl Bildt, Lena Ek, Lena Sommestad,
DN, DN 2, Svd, Svd 2,
För övrigt kan noteras ytterligare en opinionsmätning som visar att alliansen leder. Och det är fortfarande två och en halv månad kvar till valen. Spännande så det förslår.
torsdag 1 juli 2010
Vårdvalet rätt - en pudel tack?
Det har blivit enklare att få träffa en doktor och den största ökningen av läkarbesök har skett i socioekonomiskt svaga områden. Mer vård för skattepengarna har det blivit i Stockholms län.
Det visar granskningen av Vårdval Stockholm som Karolinska Institutets folkhälsoakademi nu gjort¨och som nu redovisas av företrädare för landstingets politiska ledning.
Blir det nu slut på de rödgrönas "förtal" och spridande av felaktig information? Troligen inte, det stundar ju val. För tänk om hela de rödgrönas kritik vilar på osaklig grund och som nu visar sig vara ren desinformation? En "pudel" kanske?
Detta är vad Vårdval Stockholm bl.a. lett till:
- Tillgängligheten har ökat i hela Stockholms län och nya vårdgivare finns i stor utsträckning i förorter med lägre inkomster.
- I främst socioekonomiskt svaga områden har läkarbesöken ökat.
- En ökning av läkarbesöken med 20 procent i kombination med marginella kostnadsökningar gör att skattebetalarna har fått mycket mer för pengarna.
- Yngre och äldre upplever att det är lättare att komma i kontakt med en doktor.
- Det är lättare att få tid på en vårdcentral.
Vården har blivit mer rättvis och effektiv, visar granskningen. Den visar också att det tidigare ersättningssystemet, med en hög fast ersättning och inte främst ersättning per vårdbesök, mer gynnade vårdgivare än patienter i socioekonomiskt svaga områden. Det är väl goda resultat och bra för länsinvånarna, inte minst dem som behöver vården? Med spänd förväntan ser jag fram emot "pudeln".
Visst finns det också förbättringsmöjligheter inom Vårdval Stockholm. Men det grundläggande om etableringsrätten för nya aktörer och medborgarnas egna och fria val av aktör är det ju inget fel i. Och om hur landets hälso- och sjukvårdspolitik kan bli än bättre skrev jag igår med anledning av alliansens rapport om sjukvårdspolitiken.
Intressant? Politometern,
Andra bloggare om hälso-och sjukvård och vårdval är bl.a. Peter Andersson, Per Ankersjö, Kent Persson, Filippa Reinfeldt,
DN, Svd,
Det visar granskningen av Vårdval Stockholm som Karolinska Institutets folkhälsoakademi nu gjort¨och som nu redovisas av företrädare för landstingets politiska ledning.
Blir det nu slut på de rödgrönas "förtal" och spridande av felaktig information? Troligen inte, det stundar ju val. För tänk om hela de rödgrönas kritik vilar på osaklig grund och som nu visar sig vara ren desinformation? En "pudel" kanske?
Detta är vad Vårdval Stockholm bl.a. lett till:
- Tillgängligheten har ökat i hela Stockholms län och nya vårdgivare finns i stor utsträckning i förorter med lägre inkomster.
- I främst socioekonomiskt svaga områden har läkarbesöken ökat.
- En ökning av läkarbesöken med 20 procent i kombination med marginella kostnadsökningar gör att skattebetalarna har fått mycket mer för pengarna.
- Yngre och äldre upplever att det är lättare att komma i kontakt med en doktor.
- Det är lättare att få tid på en vårdcentral.
Vården har blivit mer rättvis och effektiv, visar granskningen. Den visar också att det tidigare ersättningssystemet, med en hög fast ersättning och inte främst ersättning per vårdbesök, mer gynnade vårdgivare än patienter i socioekonomiskt svaga områden. Det är väl goda resultat och bra för länsinvånarna, inte minst dem som behöver vården? Med spänd förväntan ser jag fram emot "pudeln".
Visst finns det också förbättringsmöjligheter inom Vårdval Stockholm. Men det grundläggande om etableringsrätten för nya aktörer och medborgarnas egna och fria val av aktör är det ju inget fel i. Och om hur landets hälso- och sjukvårdspolitik kan bli än bättre skrev jag igår med anledning av alliansens rapport om sjukvårdspolitiken.
Intressant? Politometern,
Andra bloggare om hälso-och sjukvård och vårdval är bl.a. Peter Andersson, Per Ankersjö, Kent Persson, Filippa Reinfeldt,
DN, Svd,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)