Igår sent åkte jag taxi hem. Sent. Efter det vanliga pratet om varför jag varit i stán osv. så fick jag frågan vad jag arbetade med. "Fritidspolitiker på heltid" svarade jag och så fick jag berätta vad jag gjorde i kommunen, landstinget och skärgårdsstiftelsen. Ja lite prat blev det också om partiarbetet i Centerpartiet.Sen blev det en kort tystnad.
Och plötsligt bröts den av att chauffören berättade om sin familj, fru, två äldre ungdomar och en pojke som går i 8an. "Han struntar i skolan", "han lyssnar inte", "han vill bara vara ute sena kvällar med sina dåliga kompisar", ja så kom en frustrerad fars alla funderingar och känsla av tillkortakommanden när han berättade om den yngsta pojken. "Vad ska jag göra" frågade han?Jag försöker: Hur är kontakterna med andra i hans egen ålder och som inte tillhör det här ungdomsgänget som drar runt? Är han inte idrottsintresserad? Musik? Jag tar upp olika trådar som man själv funderar kring, hört andra nämna eller man läst om i tidningar eller hört i någon av TV-kanalernas debattprogram. "Vi har prövat med allt tycker ja", får jag till svar.
Vi kommer fram till min lägenhet. Jag betalar och går ur bilen. Han går också ur bilen och tänder en cigarett. Och fortsätter att prata. Vi fortsätter samtalet under tiden han röker sin cigarett. Det blir ett ganska långt samtal.
- Men ser han inte på något sätt upp till sina äldre syskon, en äldre bror som studerar i USA och en äldre syster som studerar på universitet i Sverige, frågar jag? Nej det är bara kompisarna som är något att lita på får jag till svar.- Vad säger skolan undrar jag? De hör knappt av sig och då bara med korta besked. "Han är inte i skolan idag heller", får vi veta, berättar han. Jag berättar lite om vad vi planerar i kommunen om samarbete med ungdomar som själva varit i den s.k riskzonen och nu själva försöker skapa bra ungdomsmiljöer och t.ex. "kapa svansen" till ungdomsgänget som sysslar med olika former av kriminalitet. Jag vill att han ska sköta sig, studera som vanliga ungdomar, skaffa ett yrke och få egna pengar att leva för, fortsätter chauffören.
Jag försöker förstå hur han, hans fru och förmodligen också hans två äldre ungdomar känner sig. Otillräckliga. Rådvilla om vad som bör göras. Jag är också ganska mållös. Det tar ett bra tag innan jag somnar. Och nu på morgonen har jag fortfarande känslan av stor otillräcklighet när jag tänker på den sena kvällens samtal.
Politiken kan inte lösa allt. Men vi kan skapa arenor och mötesplats för alla goda krafter. Stimulera de goda krafterna så de orkar fortsätta. Signalerna om att de goda krafterna har vårt stöd är mycket viktigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar