Kvinnliga partiledare – modiga ”offer”?

Mona Sahlin och Maud Olofsson är Sveriges enda kvinnliga partiledare. Maria Wetterstrand har en nästan motsvarande roll, men delar den med Peter Eriksson.

Maud och Mona är av och till föremål för otrolig ryktesspridning, i lönndom som i full öppenhet. Deras politiska framträdanden kombineras också ofta med uppgifter om klädsel och sitt sätt att röra sig och som männen i motsvarande position inte får leva med. Eller utsättas för.

Det handlar ju om två kvinnor, som leder varsitt folkrörelseparti. De har alltså makt och vågar också tala om att de eftersträvar makt, för att kunna förändra och utveckla samhället. De tvekar inte heller att ta diskussioner i frågor som också utmanar maktstrukturerna, inte bara i samhället i stort, utan också inom respektive parti. För detta skall de båda ha all heder av. Jag delar inte Monas uppfattningar i de flesta frågorna. Ja inte heller alltid det som Maud förfäktar och driver med sitt personligt starka engagemang. Men jag imponeras av deras personliga engagemang och driv i det de säger sig vilja uträtta.

Maud och Mona är starka, kvinnliga partiledare. Det betyder att de blir utsatta för en granskning av såväl politiker som media. De är inga offer, som t.ex. Margareta Winberg, skriver i Expressen om Mona Sahlin. Ann-Britt Grünewald skriver i Aftonbladet att ”därför kan S-männen inte acceptera Mona”. Det Ann-Britt inte skriver är att Mona är från Stockholms-området och dessutom den förste S-ledaren som öppet vågar tala om inför ett val att socialdemokratin inte kan regera ensamma utan en koalitionsregering med två andra partier ska bildas om hon vinner valet. Det sistnämnda beskriver Margareta W som ett tecken på Monas modighet som partiledare för (S).

Lotta Gröning skriver i Expressen att ”Försvaret bidrar till att försvaga Mona & Maud” men att ”Det är uppenbarligen också mer okej att ha en slaskigare attityd mot kvinnor.” I samma tidning skriver Marie Söderqvist att ”Monas problem är att hon inte får folkets förtroende” och hon anser att det inte finns några gemensamma mosa Mona, Maud och Maria-kampanjer”. Hon har säkert rätt i detta med ”gemensamma” men att det finns regelrätta kampanjer mot de tre kvinnorna är det inte svårt att bli övertygad om. Men kampanjerna är inte gemensamma.

Maud Olofsson talade i Almedalen igår kväll. Det var mycket ”jag, regeringen och Alliansen” och inte lika mycket ”vi” och ”Centerpartiet”. Inget som stack ut, möjligen den lågmälda outtalade kritiken mot statsministern om behovet av sänkta skatter som han stängde dörren för i sitt Almedalstal. Maud framförde sitt budskap med som vanligt starkt personligt engagemang. Det ingav säkert mod och entusiasm hos närvarande centeraktiva. Men det behövs mer av den varan för att lyfta partiet i de val som stundar om drygt 70 dagar.

Ikväll talar Mona Sahlin i Almedalen. Hon kommer säkert att göra ett starkt personligt framträdande. Om det bär ända fram och lyfter socialdemokratin återstår att se. Men en rödgrön regering tror jag inte Sverige får uppleva efter valen den 19 september.

Intressant? Politometern,

DN, Expressen, Expressen

För övrigt synes det finnas minst två versioner av varför Sven Otto Littorin avgick som arbetsmarknadsminister; hans egen och Aftonbladets. Den sistnämndas version kommer inte att publiceras, åtminstone inte i Aftonbladet enligt Lena Melin. Avgången har också kommenterats av fd PO.