Välfärdens hjältar - valuta för pengarna

Kommunerna har ett mycket stort ansvar för människors väl och vé. Dygnet runt, varje vecka, år ut, år ut, så är kommunanställda i tjänst. Vattenförsörjning, avlopp, räddningstjänst, gator och vägar, planering för framtiden (för bostäder, arbetsplatser, handel, service osv), skolor, bibliotek, förskolor, kultur, hemtjänst, äldreomsorg ...... ja listan kan gör mycket lång och mer detaljerad.

Det är tusentals, och åter tusentals kommunanställda som gör livet gott att leva för många människor. Och självklart ska de ha bra betalt för sitt arbete. Och inflytande över sin arbetssituation. Här har vi kommunpolitiker ett stort ansvar. Regering och riksdag har också ansvar, inte minst genom att skapa bra villkor för det som kommunen ansvarar för, t.ex. i form av färre detaljerade regler och/eller bra ekonomiska förutsättningar. Detaljstyrning från staten ger också mindre utrymme för kommunerna att låta anställda få ett större inflytande över sitt arbete.

Det var några tankar som jag fick när jag läste debattartikeln i gårdagens DN av den moderata partiledningen. Välfärdsarbetarna är värda mer i lön men eftersom det är en uppgift för arbetsmarknadens parter så blir det politikens uppgift att istället leverera sänkt skatt. Artikelförfattarna avstår (?) från att uppmana parterna på den offentliga arbetsmarknaden att höja lönerna. Konstigt, eller?

PJ Anders Linder i sin ledare Svenska Dagbladet tar upp frågona för diskussion. Löneutvecklingen handlar också om att få fler utförare av det som kommunerna ansvarar för, dvs få fler arbetsgivare genom att tex. utveckla konsumentvalsystem (LOV) och/eller fler entreprenörer...... Ja också att släppa in mer av konkurrens inom det som t.ex. nu kommunerna har monopol ansvarar för.

Skattehöjningar klara inte behov av ökade resurser till det som kommunerna ansvarar för. Nej här gäller att effektivisera, göra saker smartare. Bättre att göra rätt saker rätt jämfört med att göra saker rätt. Här har PJ Linder helt rätt: Utvärderingskulturen har varit och är fortfarande svag i de kommunala verksamheterna. Men färdriktningen är dock helt klar: Vi har tagit oss utmaningarna. Nu gäller att såväl följa upp som att utvärdera. Målstyrning istället för detaljstyrning. Det skapar också ökade möjligheter att släpp loss kreativiteten hos kommunanställda.

Häromdagen presenterade Lärarnas riksförbund uppgifter om att det går att frigöra tusentals kronor per elev och till undervisning genom att kraftigt skära i den kommunala skoladministrationen. Och visst ska varje krona í skolbudgeten granskas. Å andra sidan gäller det att ha rätt ingångsvärden. Tyvärr har inte LR detta. Det konstateras bl.a. av SKLs företrädare i en kommentar: "SCB:s statistik, "Kostnader för utbildningsväsendet 2004- 2010", framgår att nästan 52 procent av den totala kostnaden för den kommunala grundskolan går till undervisning, det vill säga lärarlöner. Resterande 48 procent går till elevvård, läromedel/utrustning, skolmåltider, lokaler, skolskjutsar och övrigt. Det handlar alltså inte som LR påstår om "skolbyråkrater" utan om skolans hela verksamhet."

Den totala skolbudgeten har inte heller mycket att göra med skolans resultat, dvs. elevernas prestationer. Det visar bl.a. utvärderingar och jämförelser i Haninge. Grund- och förskolenämndens ordförande Martina Mossberg, bloggar ofta om detta.

Är sparka boll en bra skola i demokrati?

Visst är det mycket bra med spontanidott. Det är också mycket bra med enskilda människor som gör samhällsnyttiga insatser. Och det är bra att det sker mycket som inte är organiserat utan spontant framvuxet ur en eller flera människors engagemang och intresse. Det behövs aktiva människor så att samhället utvecklas, förändras i takt med tiden.

Det behövs också organisationer och föreningar som bygger på att flera människor samlas kring det gemensamma. Oavsett om det är att spela fotboll eller att samtala kring samhällsfrågor. Det går inte att hålla igång en fotbollsserie om lagen uppstår spontant allt eftersom människor sluter sig samman. Det måste organiseras på något sätt för att serien ska fungera. Men allt är ju tack och lov inte serier!

Ska vi leva ett gott liv, hela livet, så behöver nog vi människor både det spontana som det organiserade runt om oss. Tillsammans med människor som har samma åsikter eller intressen kan vi stärka och utveckla vårt kunnande, engagemang i just det jag har som intresse. Egenintresset tillförs ett mervärde i samspel med andra likasinnade.

Sanna Rayman, reflekterar kring oorganiserat och organiserat i dagens Svenska Dagbladet. Bl.a. skriver Sanna "Politiken är fixerad vid tydliga motparter. Någon att sluta avtalet eller skaka handen med. Det innebär att när vi etablerar politik för civilsamhället eller för folkrörelserna så kommer vi att obönhörligen att exkludera vissa och favoritisera andra." Ja just det. Är det inte detta som politik handlar om, att göra avvägningar, att prioritera? Och att som förtroendevalda öppet inför medborgarna kunna förklara och försvara sina val?

När vi vill fördjupa folkstyret behövs att kommuner och andra offentliga aktörer blir bättre på dialogen med medborgarna. Och brukarna, konsumenterna av det som vi erbjuder. Men vi måste också bli bättre på att ta tillvara det engagemang och kunnande som finns i civilsamhället, det som också kan kallas medborgarnas självorganisering, föreningslivet.

Gör Sverige tillgängligt för alla!

Idag publicerar SKLs ledare Anders Knape, tillsammans med Maria Larsson, folkhälsominister och Carl Älfvåg, chef för Handisam, en debattartikel i Göteborgs Posten på detta tema.

De skriver bl.a. "Tio år efter att riksdagen klubbade en handlingsplan för handikappolitiken är situationen för de funktionshindrade fortfarande nedslående." Och sedan redovisas ett antal insatser som regeringen tagit eller är på väg att ta. En fråga som lyfts fram är att om det ska anses som grund för diskriminering när man struntar i att åtgärda bristerande tillgänglighet.

Tillgänglighetsfrågorna är oerhört viktiga ur flera perspektiv: det handlar ytterst om mänskliga rättigheter (MR) och om demokrati; att göra samhället tillgängligt för alla så att varje människa kan utvecklas efter egen förmåga, kraft och intresse.

Tar man MR-perspektivet som utgångspunkt finns vi mycket att göra, också i kommunerna och våra verksamheter och det som vi ansvarar för. Handlar det då bara om "enkelt avhjälpta hinder"? Nej, och åter nej. Det handlar om att konsekvent göra breda tillgänglighetsanalyser, av befintliga som nya verksamheter, lokaler, trafikssystem m.m m.m.

I debattartikeln framför författarna också att det krävs krafttag, vilja och "inte minst ett nytt synsätt från myndigheter, kommuner och landsting, företag och organisationer. Och artikeln avslutas med "Tillgänglighet får aldrig betrakta som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse". Klokt formulerat!

Centerpartiet ut ur riksdagen?

Centerpartiet hamnar i Demoskops senaste mätning under 4%-spärren. Det gör också Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Förödande för svensk politik. Polariseringen ökar. Tvåpartisystemet närmar sig?

Och förödande för de berörda partierna och den svenska demokratin. Tycker åtminstone jag. Vad ska nu ske? Kan ett bibehållet Allianssamarbete ge utrymme för Centerpartiet och Kristdemokraterna till profilering? Eller är detta början på slutet av Allianssamarbetet, som tog sin start i opposition, och som nu utvecklats till den form och innehåll som det nu har? Och som nu har svårt, mycket, att hantera opinionsmässiga motgångar. I dagens Expressen är det flera regionala c-ledare som har tankar kring att vara ett parti med föeträdare som tar många svåra smällar i medier och med en statsminister som inte anses backa upp.

Eller är det början till en succesiv omvandling av Allianssamarbetet till en partibildning? Visserligen långt fram i tiden men med en klar inriktning åt detta håll? Vilka är det som kommer att ställa sig i spetsen för ett sådant arbete? I klartext lämna sin nuvarande, förmodligen höga position, i sitt nuvarande parti och satsa på det nya, gemensamma borgerliga partiet?

En sak är ganska säker: Centerpartiets kommundagar i Göteborg om några veckor har fått ett nytt, visserligen inofficiellt program: Hur tar vi tillbaka förlorat förtroende hos allmänheten?

Dags för euron också i Sverige?

Jag röstade ja i folkomröstningen om vi skulle införa euron som valuta i Sverige och är idag än fortfarande övertygad om det riktiga i detta. Min grundläggande inställning är fortfarande att Sverige ska vara med i EU, fullt ut. Tilltron till det svenska europa-engagemanget i andra länder, hos regeringar i EU-kretsen, EU-institutionerna mfl., ökar nog inte genom att Sverige står utanför euro-samarbetet. Istället är det kanske tvärtom?

Och läser man t.ex. debattarikteln av Lars Calmfors på DN Debatt idag, förtydligas på ett avgörande sätt frågan om euron som svensk valuta. Han pekar nämligen på det som kanske är det mest centrala i euro-diskussionen: Mer fokus på det övergripande värdet av en svensk anslutning.

I gårdagens DN fanns en debattartikel av företrädare för tre av Allianspartierna. Och deras artikel belyste de olika argument som används för att Sverige inte bör inför euron som svensk valuta. Och som de ansåg inte längre var relevanta. På raymondieuropa.blogspot.com kommenterade jag bl.a. den artikeln så här: "Euron som valuta är ett helt logiskt steg för att också ta tillvara det som EU-medlemsskapet omfattar. Det handlar ytterst om medlemsnytta, fullt ut. Och det kan väl inte vara fel?"

Argumenten som förs fram i allianspartiernas artikel kommenterar också Calmfors i dagens artikel. Hans uppfattning om dessa argument är att "det inte går att dra någon klar slutsats om hur balansen mellan för- och nackdelar för Sverige av att införa euron har förändrats". Calmfors resonerar i sin artikel om relevansen i de olika argumenten och inte avfärdar något i sin helhet. Detta är kanske viktig poäng?
´
Diskussionen om euron kommer säkert att fortsätta. Även om statsministern avvisat en ny utredning om inte (s) vill vara med. Kanske dags ändå att bjuda in till partiöverläggningar om hur euro-frågan bör hanteras under kommande mandatperiod?

Calmfors lägger också till att att diskussionen i Sverige hittills förts utifrån ett strikt svenskt nyttoperspektiv. "Man kan också diskutera utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv", skriver han i sin artikel. Tänkvärt.

Centerpartiet - förlorare i Alliansen?

Centerpartiet fick i en nyligen opinionsundersökning drygt fyra procent. Jämfört med föregående mätning från samma institut, en minskning med cirka 30%! Ett förfärligt tapp i opinionen. Klarar partiet av riksdagsspärren i årets val? Hur går det i Stockholmsregionen?


Jag är djupt oroad över läget. Och säkert många andra centeraktiva.

Kanske inte alltid att nya ställningstaganden är det som kommer att bära frukt? Klassiska ställningstaganden som t.ex. att Hela Sverige ska leva och det offentliga ansvar för infrastruktur och som gör det möjligt för hela landet att utvecklas, borde åter bli ett huvudbudskap. Det behövs kanske mer av kontinuitet i det politiska budskapet och en slående argumentation än att hela tiden söka nya lösningar på både gamla som nya utmaningar?

Gör detta att "kärnväljarna" återfår förtroendet för partiet? Och återvänder till partiet? Kan nya väljare attraheras, bli riktiga c-fans och framträda som övertygade c-anhängare med en sådan politisk framtoning? Bör inte ambanden mellan storstad-stad-landsbygd och en långsiktigt hållbar utveckling återigen knytas samman i en politik a´la Centerpartiet?

För en tid sedan presenterade SVT en undersökning om väljarnas förtroende för partierna i 16 olika frågor. Inte i någon fråga har väljarna störst förtroende för Centerpartiet! Detta är en situation som rimligen också bör leda till intern omprövning av politiken.

Människor vill både ha drömmar om framtiden och kunna leva ett gott liv i nuet. Borde det inte finnas en utmaning för Centerpartiet att formulera en sådan politik?

Avdragsrätt gåvor till ideell verksamhet?

Regeringen har all anledning att resolut ta sig an förslaget om att införa avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet. Förslag om detta kom för ett antal månader sedan. Och nu börjar det bli dags att infria vallöftet.


I en debatt artikel på Brännpunkt i dagens Svd, finns en mycket intressant artikel i frågan. Den hoppas jag att regeringens ledamöter, och inte minst rådgivare av allehanda slag, läser och reflekterar över.