Internationella kvinnodagen "fyller" i år 100 år. Och visst har kvinnokampen nått resultat. Men inte till den grad som samhället borde se ut om vi, kvinnor som män, hade likvärdiga villkor
Visst har vi i Sverige kommit långt, för att ge kvinnor och män samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter, vid en internationell jämförelse. Men det är långt, och inom vissa områden mycket långt, innan vi kan tala om ett jämställt Sverige.
Makten i kommuner och landsting har männen i sina händer. Endast 83 av landets 290 kommuner har en kvinna som kommunstyrelseordförande; "regeringschef".
I bolagsstyrelser och bolagsledningar är det en stor majoritet av män som styr. 81% av ledamöterna i bolagsstyrelserna är män. Fyra ledande kvinnliga företrädare för Allianspartiernas kvinnoförbund rekommenderar i dagens Svd frivilliga jämställdhetskontrakt med staten för att fler kvinnor ska rekryteras till företagsvärldens maktpositioner.
Män har mer makt och inflytande, äger mer, tjänar mer; vi har fortfarande en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader.
Listan över det ojämställda Sverige kan naturligtvis göras mycket längre. Tyvärr. Och inte heller kan vi förvänta oss att imorgon är det mycket bättre. Det enda som vi bör förvänta oss är att
det ska bli mycket mer av ett jämställt Sverige. Inom vården, i arbetslivet, i näringslivets maktsfärer, inom politiken, ja inom alla områden. För att det ska bli möjligt måste alla, efter förmåga, också söka bidra. Lagstiftarna har viktiga uppgifter för t.ex. att bekämpa könsdiskriminering i arbetslivet, som jag skrev om igår. Men det handlar också om förhållningssätt, som kollegor i arbetet, som medmänniska, som granne osv. och här kan alla göra en insats. Diskriminering måste bekämpas, av alla. Ty alla människor har lika värde och rätt.
Svd, DN, Aftonbladet,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar